Aj mitt hjärta
Förhören gjordes nu för någon dag sen, skönt att få ut allt och samtidigt få så enormt stort stöd av alla runt omkring mig. Förhöret tog ungefär 3 timmar, efteråt var jag helt slut mentalt. Ni anar inte hur jobbigt det är att minnas saker som man har kämpat så för att glömma och i vissa fall också lyckats glömma och sedan ta upp igen..
Jag känner mig som en bov när jag berättar om de som var snälla. Känns inte schysst att de ska få skit när de inte skadade mig alls jämfört med de andra.
Men tillexempel han som har både fru och småbarn kan fan få sitta inne tills han ruttnar, SKÄMS!!
Om jag ser dig i en framtida rättegång kommer ilskan att bubbla över, svin.
Men nu, hurra hurra, är alla förhören över! Allt klart! Så härligt att inte behöva tänka på fler förhör. Nu i onsdags kom inga tårar. Har slutat gråta när jag pratar om det med polisen, vet inte varför men med alla dessa männen var det inte som att det var jag som var där. Amanda var där, inte jag. Lättare att tänka så. Nya tag nästa vecka då jag ska till min älskade psykolog som hjälper mig att reda ut trasslet i mitt huvud
